Solskens historia
Hej på er!
Jag var precis inne på aftonbladet.se för att koll om något särskilt hänt och den första artikeln jag hittar handlar om en äldre man som trodde att hans flickvän och son dött under vietnam-kriget men plötsligt blev han upphittad av sonen på facebook.
Detta rörde mig något ordentligt och fick mig att minnas hur min storasyster tog kontakt med mig strax innan sommaren i år.
Jag har i hela mitt liv undrat hur min pappa är, hur mina äldre syskon är, om jag är lik någon av dem, om jag har några småsyskon på min pappas sida osv. Det är en lång historia men som ni kanske förstår så har jag aldrig växt upp med min pappa, första och sista gången jag träffade min pappa var för 8 år sedan. I alla år har jag velat försöka få kontakt med mina syskon men inte vetat hur eller om de vill ha kontakt med mig, än mindre on de kände till mig överhuvudtaget.
I slutet av maj i år får jag ett privat meddelande på facebook som jag från början inte förstår någonting utav:
Kopia av de första mejlen mellan mig och min storasyster!
Det är en helt obeskrivlig känsla att en person som man vetat om i hela sitt liv, någon man funderat över vareviga dag, helt plötsligt hör av sig! Jag satt som en stel pinne i soffan, visste varken ut eller in, trodde det var någon som skojade med mig. Det här är en sån stor grej för mig så jag trodde inte mina ögon. Den första tanken, innan jag läst igenom hela mejlet och insett vad som hänt, var följande:
******? Vem f*n är det? När träffade jag någon som heter så? Någon måste ha tänkt fel.
När jag sedan läste 'Jag vet inte om du känner till mig' så tänkte jag:
Kommer ihåg? Nej, det gör jag nog inte nej...
Men sen, efter många genomläsningar så ja, då gick det upp för mig vad som verkligen stod där, vem det är och vad som håller på att hända.
Givetvis var jag ensam hemma, min sambo var iväg och spelade fotboll så jag försökte få tag i min mamma, som givetvis inte svarade. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, jag visste verkligen ingenting. Så jag satt bara där, helt tom och iskall i kroppen.
Det är verkligen fantastiskt hur det kan bli och att det är så lätt att hitta någon, men i detta fall så är det hur otroligt bra som helst.
Ja, jag ville bara lägga in detta för det var något som jag kom och tänka på och kände att jag var tvungen att skriva ned.
Jag var precis inne på aftonbladet.se för att koll om något särskilt hänt och den första artikeln jag hittar handlar om en äldre man som trodde att hans flickvän och son dött under vietnam-kriget men plötsligt blev han upphittad av sonen på facebook.
Detta rörde mig något ordentligt och fick mig att minnas hur min storasyster tog kontakt med mig strax innan sommaren i år.
Jag har i hela mitt liv undrat hur min pappa är, hur mina äldre syskon är, om jag är lik någon av dem, om jag har några småsyskon på min pappas sida osv. Det är en lång historia men som ni kanske förstår så har jag aldrig växt upp med min pappa, första och sista gången jag träffade min pappa var för 8 år sedan. I alla år har jag velat försöka få kontakt med mina syskon men inte vetat hur eller om de vill ha kontakt med mig, än mindre on de kände till mig överhuvudtaget.
I slutet av maj i år får jag ett privat meddelande på facebook som jag från början inte förstår någonting utav:
Kopia av de första mejlen mellan mig och min storasyster!
Det är en helt obeskrivlig känsla att en person som man vetat om i hela sitt liv, någon man funderat över vareviga dag, helt plötsligt hör av sig! Jag satt som en stel pinne i soffan, visste varken ut eller in, trodde det var någon som skojade med mig. Det här är en sån stor grej för mig så jag trodde inte mina ögon. Den första tanken, innan jag läst igenom hela mejlet och insett vad som hänt, var följande:
******? Vem f*n är det? När träffade jag någon som heter så? Någon måste ha tänkt fel.
När jag sedan läste 'Jag vet inte om du känner till mig' så tänkte jag:
Kommer ihåg? Nej, det gör jag nog inte nej...
Men sen, efter många genomläsningar så ja, då gick det upp för mig vad som verkligen stod där, vem det är och vad som håller på att hända.
Givetvis var jag ensam hemma, min sambo var iväg och spelade fotboll så jag försökte få tag i min mamma, som givetvis inte svarade. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, jag visste verkligen ingenting. Så jag satt bara där, helt tom och iskall i kroppen.
Det är verkligen fantastiskt hur det kan bli och att det är så lätt att hitta någon, men i detta fall så är det hur otroligt bra som helst.
Ja, jag ville bara lägga in detta för det var något som jag kom och tänka på och kände att jag var tvungen att skriva ned.
Kommentarer
Trackback
